Hur länge sedan var det du lyssnade på din egen andning? Eller den verkliga smaken av ett äpple? Hur länge sedan var det du lyssnade på det viktigaste ljudet, det ljud som får oss att leva, ljudet av dig själv?
Hur länge sedan var det du tittade långt bort, hundra meter ifrån dig, med nacken rak och ögonen riktade mot horisonten? Bortom ditt fönster och inte på en skärm 20 cm ifrån dig. Hur länge sedan var det du märkte att maten inte behöver salt? Hur länge sedan var det du accepterade din tystnad och lämnade ute alla andra och allt du behövde göra?
Vad gör du om och när du har en stund ensam med dig själv? Fyller du ögonblicket med andra och med andra saker? Med artificiella externa ljud? Filmer, sociala medier, telefonsamtal.. Låter du vem som helst tränga in i ditt ögonblick med meddelanden eller samtal? Tänder du på TV:n för att lyssna på andra och fly från dig själv?
Vad skulle hända om du stannade hos dig själv? Ensam. Bara du och din andning.
Igår hade jag en helig tid. En eftermiddag och kväll för mig själv hemma. Den första på nästan sex månader, tror jag. Hemma och inte ute, där jag ibland rymmer för att stjäla några timmars paus från det vanliga livet. Hemma, utan någon människa runt mig och levande varelse, förutom en liten murgröna. Jag måste säga att jag ofta har ont om tid, med två små döttrar nästan hela tiden och med ett heltidsjobb, plugg och yogaundervisning. Allt detta med stor, stor passion som får mig att gå till sängs mycket tidigt på kvällen och vakna väldigt tidigt på morgonen för att kunna studera, läsa och skriva.
Jag har hundratals sidor att skriva och studera. Jag behöver förbereda medicinska prov, yogalektioner, forskning för en studie jag skriver just nu, jag behöver och vill praktisera min yoga, jag vill gärna höra min mamma som jag sällan pratar med. Jag borde städa upp hemma, för en gång skull när det är tomt. Jag borde tänka på morgondagen och aktiviteter med mina döttrar. Jag skulle vilja prata i telefon med människor jag älskar som är långt borta. Jag skulle vilja se vad alla mina kontakter på sociala medier gör. Jag borde handla mat. Jag borde……
Men. Jag väljer mig.
Här är vad mitt sinne producerade igår efter nästan en timmes total tystnad med mig själv.
Jag delar det med er inte för att det är en särskilt vacker text eller väl skriven utan för att jag vill att ni ska reflektera över vikten av att välja sig själv, ibland och... helt och hållet. Detta är ett nödvändigt näringsämne som leder till mental och fysisk välbefinnande. Det måste göras då och då. Alla är borta och NU ÄR DET BARA JAG. Jag... med min andning. Och med mitt hjärta som slår och som aldrig lyssnas på. Om ni lyssnar på er andning varje dag, kommer den att leda er. Den kommer att visa er vägen. Prova. Prioritera er själva på riktigt. Ägna kärlek åt er själva. Detta är det första steget mot verklig hälsa och helande.
Här är mina reflektioner, precis som de uppstod inom mig. Utan någon tillrättaläggande.
När jag kom hem, min första gång på länge i ett tomt hus, störde till och med ljudet av nycklarna på pianot mig. "Jag behövde dem för att komma in och jag skulle ha behövt lägga dem någonstans", tänkte jag. Jag lade dem på pianot och stängde sedan ögonen. Tystnad. Så mycket tystnad. Det första ljudet jag hörde var min tomma mage som mullrade. När jag har skrivit klart kommer jag att lyssna på den. Min andning är så tyst att jag nästan undrar om den finns där. Den är konstant och mjuk. Jag är med mig själv. Sitter på min soffa omgiven av mina böcker. Mina barfota fötter på parkettgolvet knarrar när jag rör på dem. Jag hör tydligt ljudet av huden som släpper från det varma och välkomnande trägolvet i mitt hem. Detta är ett mjukt ljud som jag vanligtvis inte kan uppfatta. Kanske bara när jag går snabbt från ett rum till ett annat, kallad av en av mina döttrar eller när jag springer för hushållsgöromål. Telefonen ringer men jag svarar inte. Detta är min tystnad. Det är ett utrymme för att lyssna på mig själv och inte andra röster. Jag rensar min hals och det är ett högt ljud som jag inte kommer att göra igen eftersom jag inte behöver det. Från nu till läggdags kommer jag inte att tala. Jag kommer att lyssna på min andning. Slagen av mitt hjärta. Detta är min tystnad. Snart vill jag äta och jag vill äta i tystnad, höra ljudet av tuggor och när jag sväljer maten. Jag vill tänka på den maten, drömma om dess historia och ursprung och känna att jag äter den nu och att den är en del av min tystnad. Den dusch jag kommer att ta kommer att vara en njutningsfull stund; jag vill känna det varma vattnet som smeker mina axlar och rygg och som slappnar av mina muskler. Jag vill tänka på vattnet och inte på vad jag gjorde idag eller vad jag kommer att göra.
Ikväll är det min kärlekens stund. Min lyssningsstund. Jag har gått runt i huset sedan jag kom hem, som om jag vandrade långsamt på sanden under en solig dag. Vid varje steg kände jag min fotplanta, bred, omfamna marken under mig. Ingen brådska. Ibland går vi från ett rum till ett annat som om vi är sena till en jobbintervju. Vi stannar bara när vi är utmattade, i en fåtölj, bundna av en film, eller i sängen, för vår vanliga "nattladdning". Men idag vill jag stanna under eftermiddagen och under min tysta kväll. Stanna när jag dricker ett glas vatten och tacka för att jag har det. Jag vill stanna mellan tuggor, innan jag går till ett annat rum, eller framför fönstret för att observera trädens blad som står emot vinden eller som ibland faller. De faller för att sedan återfödas. Och det ger mig styrka. Det får mig att känna mig som en del av något större. Jag vill stanna och tänka på det. Jag vill fokusera på mitt ljusets flamma och dess fladdrande, på de förändrande färgerna och kanske närma min hand för att känna värmen. Att tänka på det och ingenting annat. Detta är min tystnad. Nu har andningen pustat ut, jag tror att min kropp talar om för mig att det är dags att äta. Jag kommer att göra det snart. Jag har inte ringt någon vän eller familjemedlem, jag har inte svarat på några meddelanden. Detta är min tystnad. Det är dags att lyssna på mig själv. Att känna vad jag behöver. Att känna att jag också är här och att lägga en hand på mitt bröst.
Det har varit länge sedan jag hade en hel kväll för mig själv i mitt hem och i ensamhet. Av alla saker jag kunde ha planerat, valde jag bara en. Att vara med mig själv. Aktivt. Utan att fly, utan digitala distraktioner. Utan ljud som kan dölja "mina ljud" och mitt hjärta. Detta är min tystnad, och det är nödvändigt att den förblir min. Jag behöver verkligen känna den och tillåta mig själv den. Så nu lämnar jag även denna text och fortsätter lyssna... lyssna på mig själv... jag fortsätter att låta noter av mig själv flöda i denna vackra tystnad som för mig är så helig, så ny, så viktig. Detta är min tystnad. "